Historia om gården

1000 miljoner år f.kr.
Fristorps gård ligger vid foten av Hunneberg, precis nedanför Platåbergens Geopark – Sveriges
första UNESCO Globala Geopark.

Landskapet runt oss har formats under hundratals miljoner år, av vulkanutbrott, istider och mäktiga geologiska processer. Men det som gör vår gård speciell, finns precis under våra fötter.

På gårdens västra sida, och under mangårdsbyggnaden, finns en bergart som kallas metabasalt.

Den var sannolikt diabas från början, som senare har omvandlats, när den utsatts för extremt höga temperaturer och enormt tryck djupt nere under jordskorpan. För ungefär en miljard år sedan låg denna sten omkring 50 kilometer under jordytan och utsattes för temperaturer över 700 grader, en process som kallas för granulitfacies metamorfos.

När bergarten så småningom lyftes upp till ytan hade den omvandlats till en mycket hård kristallin sten med mineral som fältspat, amfibol, granat och magnetit. Det sistnämnda gör att stenen är svagt magnetisk.

Platåbergen lägger grunden för landskapet. Från början, var Halle- och Hunneberg lika höga som Himalaja, men maldes ned till diabaslagret under istiden. Från kalkrika sluttningar till bördiga lerjordar skapas förutsättningar för råvaror med karaktär – i ett landskap som uppmärksammats av Unesco för sin unika geologi.

Läs mer om geologin på www.platabergensgeopark.se

500 f.kr.-1050 e.kr.
Den bördiga slätten var optimal för människan att bosätta sig vid, efter den senaste istiden.

Vid gränsen av alkärret upp mot berget, finns ett gravfält. Man kan se kullarna och
stensättningar. I en av grav är det en rektangulär stensättning. Det finns också en liten domarring med 5 klumpstenar, de är nu till viss del övervuxna.

Små stenhögar, röjningsrösen, är typiska för järnålderns småskaliga jordbruk. Det betyder att marken på Fristorps gård, har brukats i över 1500 år. Området var en del av ett större odlingslandskap och med permanenta bosättningar i närheten.

1100 – 1500-talet.
Namnet Fristorp bör enligt Ortnamnskommittén kommit efter en Fredrik som någon gång under medeltiden, antagligen under 1100-talet, varit gårdens förste brukare.
I handlingar finns gården omtalad 1541, då Hans Persson ställdes inför rätta för att ha varit i slagsmål med Jon Svensson i Fristorp på Tunhems kyrkogård.

1560-1680
Den välkände ryttarmästaren Olof Silfverlood har en gång byggt upp den senaste mangårdsbyggnaden. Där bodde han efter alla krig han deltagit i och han blev över 90 år gammal.

1565 och 1612 brändes gården ner av danskarna. Då låg Danmark mer nära, på västra sidan av Göta älv.
Inte förrän 1641 byggdes gården upp igen och då byggdes den upp till en sätesgård.

Efter en dendrokronologisk undersökning, daterades timret i mangårdsbyggnaden. Timret är fällt 1634 och har börjat växa samtidigt som Gustav Vasas födelse på 1490-talet.

Den mest kända av alla ägare är Olof Silfverlood, han byggde upp gården till en sätesgård. Hans levnadsöde blev vida känt och omdiktat. Bland annat finns en visa uppdiktad efter honom ”I låga ryttartorpet”. Visan handlar om den enkle ryttaren som befordras och adlas till Silfverlood och den trofasta hustrun Elin (fast hans hustru egentligen hette Ingrid). Det finns även fem romaner skrivna om hans livsöde och ett antal sägner.

Olof Andersson som han ursprungligen hette, föddes troligtvis 1584. Det finns olika uppgifter på vem Olofs far var, det sägs att han lär ha varit en skomakare men senare forskning visar på att han varit en ”lagläsare” förenklat sagt en häradsdomare.

Han började sin krigstjänst ca år 1598, troligen som trosspojke, innan han1604 skrevs in som ryttare vid det då redan berömda Västgöta kavalleriregemente 1622 blev han korpral, då uppges han även blivit tilldelad Fristorps skattehemman. Tidigare hade han blivit tilldelad ett ryttarhemman i Fristorp och kronohemmanet Agunneryd.

1625 befordras Olof till fänrik och löjtnant 1629, där emellan deltog han vid flera fältslag. 1609 deltog han i kriget mot Ryssland och senare också i det långa 30-åriga kriget. Överallt betygas han trohet och tapperhet.

1632 i slaget vid Lützen, befordras Olof Andersson till ryttmästare vid Västgöta
kavalleriregemente. Det är den grad som omtalas i visan om Silfverlood ”Fast av din Olle blivit – Ryttmästare Silfverlood”.

Sägnen om Silfverloods befodran, har Arvid August Afzelius upptecknat i sitt verk Svenska folkets sago-häfder utgiven 1865: Gustav II Adolf kallade till sig Olof inför hela hären med ordern ”Rid fram korpral!”, därefter ”Drag ut din sabel kornett!”, ”Räta dig löjtnant!” och slutligen ”Rid bort ryttmästare!”.

1631 i slagen vid Breitenfeld blev han sårad, Lützen 1632 och Oldendorf 1633. Han återvände 1634 till Sverige där han följande år befordrades till regementskvartersmästare, det är en
befattning som närmast motsvarar en nutida regementsstabschef.

1636 befordrades Olof Andersson till major och två år senare kom den främsta belöningen, han
adlades av drottning Kristina till Silfverlood och introducerades i riddarhuset under år 1640 med nummer 264.
Han adlades bland annat för att han under lång tid gjort sin plikt på ett utmärkt och modigt sätt i Västgöta ryttare.

Enligt folktradition kommer namnet Silfverlood från ett tillfälle när ammunitionen tagit slut, och
Olof använde uniformsknapparna som ammunition. Lod är en gammal beteckning på ammunitionstypen rundkula.

Efter befordringar och medföljande förläningar hade han blivit en välbeställd man och mot slutet av 1640-talet lär han ha ägt inte mindre än 26 gårdar i Tunhem och andra socknar. Under sommaren 1640 till nyåret 1644 vistades han i Sverige, då han i huvudsak sysslade med skötseln av sina många gårdar i Tunhemstrakten. 1641 byggde han också upp sätesgården Fristorp.

Den sista striden han deltog i var mot danskarna i Hjärtums skee i Bohuslän, hösten 1657. På julafton samma år, befordrades Silfverlood till överstelöjtnant.

eller

1657, på hösten deltog Silfverlood i sin sista strid. Det var mot danskarna i Hjärtum Skee i Bohuslän. På julafton samma år, befordrades han till överstelöjtnant.

Den 70-årige Silfverlood var nu för gammal för fronttjänst. Den sista striden han deltog i var mot danskarna i Hjärtums skee i Bohuslän, hösten 1657. Han började nu istället att ta hand om rekryteringen hemma, vilket han gjorde med stor energi.

1658 den 13 april befordrades slutligen Silfverlood till överste och regementschef för Västgöta ryttare, då hade han tjänat det regementet i cirka 60 år.

1660 den 3 augusti, tog han avsked från krigstjänsten. Vid sin utnämning till överste var han den ende som genomgått samtliga grader vid ett och samma regemente – Västgöta ryttare.

Olof Silfverlood var gift två gånger.
Hans första hustru hette Ingrid Andersdotter hon dog 1625. Med henne hade Silfverlood sju barn som alla är avbildade runt modern på gravstenen i Tunhems kyrka. Den andra hustrun hette Sigrid Larsdotter Grotte och hon var dotter till kyrkoherden i Tunhem.
Hon var född 1621 och hon dog 1695. Med henne hade Silfverlood fyra barn, även dessa avbildade på gravstenen. 1676 dör Olof på Fristorps säteri, han är då över 90 år gammal.

Eller

Över 90 år gammal, 1676 dör Olof på Fristorps säteri.

1700 – 1850
Släkten Silfverlood fanns kvar på Fristorp till ungefär 1720. Civila ”höjdare” som återfinns i Fristorps ägarlängder är Göteborgsrådmannen Jacob Bratt på 1720-talet och kronofogden A J Ström 1836 – 46.

1850-1910
Flytten av Fristorp gård
1869 köpte två Gärdhemskarlar, Gustav Johansson och Svante Leonard Olsson ”Stora Fristorp”. Om de redan vid köpet bestämt sig för att dela gården mellan sig är inte känt. Delningen gjordes snart nog enligt en skrift som den yngste sonen till Gustav Johansson gjort.

Det sägs att de singlade slant om vem som skulle flytta på sig, den som fick flytta på sig, fick ta med sig mangårdsbyggnaden. Den andre bosatte sig i en av flyglarna, som fortfarande står på sin gamla plats.
1870-1871 monterades den stora huvudbyggnaden ner och flyttades till en skogsbacke intill Hunneberg en halv kilometer bort där det står idag.

Vardagslivet på gården
Anders Olof Johansson var yngsta barnet till Gustav Johansson. Anders har skrivit ett tryck Från Hunnebergstrakten en hembygdsstudie, där han berättar om hur vardagslivet var i slutet på 1800-talet och början på 1900-talet.

Här berättar han om deras odlingar där de delade upp åkerarealen i åtta skiften. Då hade de det första året träda och höstsäd, andra året vete och råg. Tredje, fjärde och femte åren odlades vallväxter, rödklöver, alsikeklöver och timotej. Sjätte, sjunde och åttonde åren odlade de havre, ärtor och rotfrukter. I övriga bygden var det dock vanligare med en sjuårscirkulation.

Gården var ett samhälle där livet gick sin regelbundna gång, bestämd av årstiden och
arbetsuppgifter. Var och en hade sin bestämda uppgift. Den som sådde, gjorde alltid det och den som drog vallaharpans vev när säden tröskades på logen, drog veven vinter efter vinter. Det var aldrig någon som ifrågasatte det. Det gick av sig självt.

Arbetsdagen började fem- halvsextiden med en kopp kaffe med socker och grädde för att få sömnen ur ögonen och komma i farten.

Innan frukosten halv sju skulle stall och ladugård rengöras. Djuren skulle fodras, hästarna borstas och korna mjölkas, mjölkningen stod kvinnorna för, hästarbete var manfolksgöra. Efter morgonarbetet var det dags för frukosten som ibland bestod av smörgås och välling, ibland av stekt fläsk och potatis, hårt eller mjukt tunnbröd hörde till alla måltider. Vid sjutiden började arbetet igen och höll på till tolv, ibland vankades det en kaffetår vid tiotiden. Klockan ett fortsatte arbetsdagen fram till aftonvarden klockan fyra.
Sommartid slutade arbetet vid åttatiden på kvällen. Då det var dags för kvällsmat som kunde vara rågmjölsgröt och mjölk, salt sill och potatis.

Arbetsdagen var lång och många gånger ansträngande men forcerades inte utan gick i jämn och stadig lunk. De hade pigor och drängar till hjälp, det var även självklart att barnen hjälpte till.

Det odlades även i trädgården, där sattes tidig rosenpotatis. Där såddes också rödbetor, morötter, spenat, morötter, palsternackor, bruna bönor, spritärtor, syltlök, dill och persilja. Rädisor var en nyhet som kom då. Det planterades också huvudkål på ett land och gurkor i en gurklist.
De fleråriga köksväxterna gräslök, rabarber och pepparrot växte på särskilda trädgårdsland och bakom vedboden fanns en gammal humlegård. De gamla blomsterväxterna studentnejlikan, stormhatten, pionen, brandgul lilja, löjtnantshjärtat och dahlian fick nu stå till sidan för de mer moderna bladväxterna samt aster med flera ettåriga blommor. Pärlhyacinter växte vid boningshusets östra gavel.

Hunneberg reste sig som en skyddande bakgrund. På bergssluttningen växte nederst al och högre upp ek, lind, hassel, sötkörsbär, alm, ask, hägg, berberis och lite barrväxter. På våren var backarna klädda i vitt av vitsippor. Det fanns också myskmadra som luktade gott särskilt i torrt tillstånd, vilket var väldigt uppskattat.

På sommaren plockades det smultron, blåbär och körsbär från fågelbärsträd i skogarna. De brukade också samla fröer av vilda baljväxter såsom skogsvicker, häckvicker, skogsvial och gulvial. De samarbetade med stationsinspektor G. Widén som särskilt ivrade för odling av den mångåriga skogsvialen.

Vid skördetiden på hösten skar de äpplen i skivor och torkade in, en del äpplen åts upp direkt. Päron kokades in till syltpäron, likaså körsbär till syltkörsbär.

När det var dags att skörda potatis ute på åkern kallades extra hjälp in för att det skulle bli ett stort lag ”betätelöcka”. En del potatis revs på potatiskvarn, moset silades och mjölet blev kvar på karets botten, det tvättades sen i nya vatten tills det vita potatismjölet var färdigt.

1910-1970
Intervju från 2012 med Rut Randhem, som bott på Fristorp gård mellan 1916 och 1942. Hon är yngsta barnet till Svante Johansson, son till Gustav Johansson som flyttade gården. Efter Ruts far Svante, var det hennes syskon Sigrid Johansson-Frisling och Harald Johansson- Frisling som övertog gården.

Hon berättade att de odlade mycket grönsaker och frukt och var självförsörjande. De hade två pigor och två drängar som hjälpte till på gården.

Äppleträden var många, det mesta gjordes mos av eller åts som de var. Något år skickade de äpplen till Herrljunga musteri för att få äpplemust. Ibland torkade de även äppleskivor. Sorter som de hade var till exempel Citronäpple (Melonäpplen), röd- och vit Astrakan och på senare år satte de Hampus. Ruts favorit äpple var Astrakan, de tyckte hon var väldigt goda att äta.

De hade också päron, bland annat ett gråpäron träd som blev nästan ihåligt, men fanns kvar tills år 2008. Ett spaljerat päronträd fanns på husets framsida, de sköttes av Ruts bror Harald, som hade gått en beskärningskurs.

De hade också flera sorters plommon, Gul plommon, Viktoria, Opal och Reine Claude.
Plommonen kokade de in i sockerlag. Vinbär, krusbär och hallon odlades som de gjorde sylt saft och gelé av. Särskilt de svarta vinbären var värdefulla.

När det gällde grönsaker odlades en del i trädgården och en del ute på fälten. Det gick bara att odla färskpotatis inne i trädgården för det var för mycket lera där för vinterpotatisen. Den odlades ute på fälten där även rovor till kossorna odlades. Det var barnens uppgift att rensa bland rovorna, det var den jobbigaste uppgiften att göra tyckte Rut. Grönsaker som odlades på den tiden var bland annat morötter, palsternackor, spenat (de tyckte Rut var besvärlig att skörda för bladen var små) syltlök och lök.

De hade också djur på gården som de fick hjälpa till att ta hand om. Det var kor, hästar, grisar, höns och får. På framsidan huset i den droppformade gräsytan stod en flaggstång. Där hade Ruts mamma planterat små röda rosor i bakkant och violer i framkant. Resterande yta i droppformen var gräsmatta. De hade också längsgående perenna rabatter runt ytterkant av grusgången. Det var dock endast på framsidan huset som det fanns perenner. Det tyckte dock Rut att det räckte då det var mycket jobb med dem.
1967 byggdes nuvarande ladugård. Den byggdes på samma plats som den gamla, fast större. Det var den lokale snickaren med en medhjälpare som byggde. Det sägs att snickaren bara hade två verktyg, en yxa med avbrutet handtag och en bågsåg.
Under tiden som ladugården byggdes , behövde ju ändå korna mjölkas. Lösningen blev att det mjölkades på ena sida matbordet i fähuset och snickrades på andra sidan. När det sedan behövdes, bytte de sida.

1975 – nutid
Efter syskonen Johansson-Frisling, övertog familjen Karl-Erik Järpedal med Hustru Barbro gården. Karl-Erik var far till Marianne som nu äger gården tillsammans med sin man Tommy. De är på lite längre håll släkt med Frislings. Det innebär att sedan 1869, när gården flyttades, har den stannat kvar i släkten.

När Karl-Erik och Barbro övertog gården var det en glädje att mjölka korna. Ladugården var så modern med ”rör-mjölkning”. Mjölken åkte i rör till kyltanken, istället för att man bar mjölken.
Varje ko mjölkade ca 20-25 liter två ggr/dag. På Fristorp fanns plats för 36 kor. Deras son Bo fortsatte med odlandet på åkrarna. I trädgården odlade Barbro grönsaker och bär till husbehov, precis som hennes mor gjort.

1996 tog Marianne och Tommy över gården. Sedan dess har åkermarken har arrenderats ut. De fortsätter med odlandet inne i trädgården och har utökat odlingen, sedan/när de startade företaget Fristorps gård. Där odlar och förädlar de frukt och bär, grönsaker och blommor. Gården har en lång odlings tradition som har bevarats genom alla år. Likaså har kunskapen om odlingen förts vidare genom generationerna.
Mariannes mamma som blev nästan 94 år, var med och hjälpte till i trädgården ända tills hon var 92 år. När Mariannes och Tommys barn Olivia och Madelene var små, var det roligt att hjälpa mormor att sprita ärtor och annat, tills det blev dags för ett dopp i poolen. Barnen är nu, sedan några år, utflugna ur boet.

Idag har vi ett par anställda året om och några fler på sommaren, som hjälper till med arbetstoppar och cafét.

Vissa delar av dessa texter är utdrag ur Katarina Olssons examensarbete från utbildningen Trädgårdens hantverk och design, Göteborgs universitet 2013.